Print

Israel ägnar sig åt att riva och förstöra hus med syftet att bestraffa.
Krigshandlingarna i Gaza syftar till att framkalla skräck bland
civilbefolkningen, vilket strider mot internationella krigslagar. Det
skriver den palestinske juristen Raji Sourani.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/israels-agerande-ar-olagligt_3753614.svd

Under Israels intensiva bombande fram till den 15 juli dokumenterade
Palestinian Centre for Human Rights i Gaza 181 palestinska dödsfall där
147 var civila, däribland 36 barn och 29 kvinnor, samt 1181 sårade,
majoriteten av dem civila, varav 368 barn och 253 kvinnor. Utöver detta
har 246 hus totalförstörts och många hundra byggnader fått omfattande
skador. Tusentals palestinier har tvingats fly sina hem då Israels armé
gett order om evakuering av den norra delen av Gazaremsan inför en
planerad invasion. Dessa siffror är definitivt inte tillräckliga för att
beskriva skräcken som Gazaborna upplever dessa dagar. Men, siffror är
ändå av betydelse.

Återigen är det civilbefolkningen som drabbas och medvetet förs in i
stormens öga. Hela familjer har utraderats: åtta medlemmar av familjen
Kaware, åtta personer i familjen Al-Haj och sjutton medlemmar av
familjen Al-Batsh har dödats, bara för att nämna några få.

Alla i Gaza är utmattade, oroliga och skräckslagna –
allt enligt Israels plan. Israel använder sig av ”Gaza-doktrinen”, en
politik med rötter i ”Dahiya-doktrinen” som först användes under
Libanonkriget 2006, men som efterhand förfinats för att nyttjas i Gaza.
Syftet med den är enkel: att orsaka lidande och terror bland
civilbefolkningen i avsikt att utöva politiska påtryckningar på
myndigheterna i Gaza. Denna kollektiva bestraffning och att medvetet
ingjuta skräck bland vanliga människor, är olagligt enligt
internationell rätt. Men, det är vad som nu sker.

Strategin tydliggörs genom det intensiva bombande av Gaza som
föregick den nuvarande offensiven. Under två veckor efter den tragiska
kidnappningen av tre israeliska ungdomar på Västbanken, var öppna
platser på Gazaremsan föremål för intensiv beskjutning. Det fanns ingen
militär fördel med att rikta in sig på tomma fält och ödsliga områden.
Det var snarare en styrkedemonstration och att påvisa närvaro. Ingen
kunde sova. Vi var ständigt omskakade av ljudet och vibrationerna som
bomberna på ett ton styck resulterade i.

Den mest uppenbara praktiska illustrationen av
”Gaza-doktrinen” har dock varit attackerna mot byggnader där medlemmar
av Hamas och Islamiska jihad bor. Bostäderna attackeras oftast två
gånger. Först utfärdas en ”varning” så att huset kan evakueras. Denna
sker antingen i form av en varningsmissil som landar på taket (sk
"tak-knackare") eller ett telefonsamtal. Efter 5-15 minuter (ibland
längre) skickas riktiga missiler för att förstöra huset.

Kan dessa attacker motiveras?

Den internationella humanitära rätten är tydlig med att endast
tillåta attacker mot stridande och militära mål. Civila och civil
egendom ska skyddas från direkta attacker. Militära mål är objekt som
till sin natur, plats, syfte eller användning effektivt bidrar till
militära operationer och där dessas delvisa eller totala ödeläggelse,
tillfångatagande eller avväpning under rådande omständigheter, ger en
signifikant militär fördel.

Krigets lagar tillåter angrepp på kombattanter, det
vill säga de som aktivt deltar i den väpnade konflikten. Teoretiskt
innebär det att hus där stridande befinner sig kan anfallas. Men även då
ska kravet på proportionalitet och militära fördelar beaktas. Israel
bortser konsekvent från båda principerna och har beordrat anfall även då
dussintals civila – kvinnor, barn och hela familjer – uppenbart
befunnit sig i byggnaden.

Ett hem kan inte betraktas som militärt objekt bara för att en
kombattant bor eller äger det. Det får endast angripas om det bidrar
till militära aktioner, det vill säga om det används för att lagra vapen
eller som en bas för attacker. Men i de allra flesta fall som
Palestinian Centre for Human Rights dokumenterat finns inga bevis för
att bostäder har använts för sådana syften. Goldstone-rapporten som
samlade fakta efter Israels så kallade Operation Cast Lead (tre veckors
strider 2008-2009) kom fram till samma slutsatser.

Av central betydelse är också, att om det finns några som helst
tvivel om huruvida ett objekt som i normala fall används för civila
ändamål – till exempel religiösa ceremonier, bostäder eller skola –
under en konflikt används för militära syften, ska man förutsätta att så
inte är fallet.

Enligt de lagar som reglerar krigshandlingar är det
förbjudet att avsiktligt förstöra civila mål. Faktum är att det
betraktas som krigsbrott. Att varna innan en sådan attack förändrar inte
det faktum att det är illegalt att medvetet anfalla civila bostäder
utan att där föreligger en uppenbar militär nödvändighet eller utan att
beakta proportionalitetsprincipen.

Vi tvingas konstatera att Israel återgått till att riva och förstöra
hus i bestraffande syfte på Västbanken och i Gaza. De har också
återupplivat ”Dahiya-doktrinen” och förfinat den för att vara effektiv
på Gazaremsan i syfte att framkalla skräck bland civilbefolkningen.

I artikel 51:2 av Genèvekonventionens första tilläggsprotokoll står
att “Våldshandlingar eller hot om våld vars primära syfte är att sprida
terror bland civilbefolkningen är förbjudna”, och enligt de så kallade
Haag-reglerna om bland annat luftkrig från 1923 är terrorbombningar av
civila och förstörelse av privat egendom som inte är av militär art
förbjudna.

I ljuset av det som nu sker konstaterar vi att Gazas
civilbefolkning är lämnade utan något som helst skydd. Vi kräver att
internationell rätt tillämpas och respekteras av både Israel och
Palestina – för både israeler och palestinier – och att alla som bryter
mot krigets lagar skall ställas till ansvar.

Vi kräver att internationell rätt upprätthålls – också i Gaza.

RAJI SOURANI

advokat och grundare av människorättsorganisationen Palestinian
Centre for Human Rights, och bosatt i Gaza. I december 2013 var han i
Sverige för att ta emot Right Livelihood-priset i Sveriges riksdag.

Översättning: Kajsa Övergaard